De sover nu, stilla i sina rum. Jag har börjat förstå något. Eller vet ni, det var länge sedan jag förstod, jag tror egentligen alltid att jag har vetat. Det är något med mig, jag längtar tillbaka, konstant längtar jag tillbaka, jag är som honom, jag vet det. Vi som aldrig riktigt kan uppskatta nuet lika mycket som det som varit. Fast jag gör det också, det gör jag verkligen, jag njuter av de små stunderna. För att jag måste, det är allt jag har. Men dået, det som varit, kommer alltid alltid att faschinera mig. Trånas efter. Ni vet, även om det aldrig var riktigt så bra, eller rent utav förjävligt, för man mådde piss och hade ångest hela tiden, så var man ändå ung och liksom ostoppbar på något vis. Man ville så mycket. Gjorde så mycket. Flykten har alltid funnits där, den bor alltid i mig, men då, var den verklighet. För jag flydde konstant, konstant var jag på väg. Om något inte var tillräckligt.. Tillräckligt djupt, tillräckligt verkligt. Då gick jag vidare. Det kan jag inte längre. Jag är fast, på ett sätt är jag det, och jag vet ju, att jag själv har försatt mig i den situationen. Det är liksom medvetet, men ändå, så svårt att greppa. Det är svårt att förklara.
Jag har tappat spåret. Har jag det? Nej, nu finner jag det igen. Jag menar… Jag vill inte vara där, på social media. Jag kan inte. Min själ, mitt psyke.. Det är för svagt. Det är så exponerande, och allt snurrar så fort så fort, och det stannar aldrig. Jag vill inte ha det så. Jag kan inte. Det ger mig ångest, och jag har redan så mycket prestationsångest. Men ändå vill jag dela med mig, av bilder, av tankar. Jag hatar inte internet. Internet har hjälpt mig massor, massor. Jag ska skriva mer om det någon dag. Därför tänker jag, att en blogg? Varför inte? Jag kan skriva om det som är nu, det som var då, det som ska bli. Jag vet inte.. Skriva om någonting. Jag vill egentligen bara skriva. Läsa. Fotografera.
Vi får se.