Imorgon åker vi till arlanda och sedan vidare till Spanien dagen efter. Jag hinner egentligen verkligen inte skriva, jag tror att jag gör det för att jag blir paralyserad av allt jag egentligen behöver göra. Som vanligt tror jag att planet ska störta och att hela familjen kommer att dö. Jag får ofta katastroftankar men mest av att flyga. Så, nu har jag skrivit det och om jag skriver och tänker det känns det som att risken är mindre att det ska hända. Innan jag fick barn betydde inte döden någonting, jag tänkte att om jag dör så dör jag, då har jag levt klart mitt liv. Men nu är det annorlunda, såklart får aldrig någonsin något hända dem, men jag tänker också på om de skulle förlora mig, sin mamma. Därför är jag mer rädd om mig själv nu.
E är sjuk, jag orkar inte ens skriva om det. Vad är oddsen att bli sjuk dagen före man ska resa.
Om något händer mig, hoppas jag att mina bilder ska få synas iallafall, leva vidare. Gör vad ni vill, men låt dem synas, låt dem få finnas. Såklart inte vad ni vill, var respektfulla.
Jag orkar inte, hinner inte skriva. Jag lämnar datorn hemma för jag måste koppla bort det digitala.
Är så glad att fler börjar inse relevansen av att koppla bort, koppla ned, försvinna från sociala medier. Ingenting gör mig gladare än när förändring känns möjlig.
Idag gjorde jag som jag burkar göra, att jag tänker att jag inte ska säga eller göra en sak, och så gör jag exakt det ändå. Det resulterade i att min psykolog inte tyckte vi skulle ses mer. Det kändes snopet att bli övergiven av personen som “skulle hjälpa mig” men jag inser och insåg att jag inte tror att någon kan, så det är ingen mening, det fungerade inte och jag får skylla mig själv, men jag kan vara min egen psykolog och jag sa till mig själv att det finns ingenting mer än det här, du kan leta men du kommer inte att finna någonting mer än det här (och kanske är det okej).