Nu har vi varit hemma i snart tre veckor och vi överlevde både dit och hemresan, fast jag trodde att jag skulle dö flera gånger. När väl planet landar och man hör asfalten slå mot hjulen känner jag mig så tacksam över livet och att jag får stanna på jorden ett tag till, med min familj och mina barn. Jag antar att det är fördelen med att vara flygrädd, att kunna fira livet sedan, att känna sig bara lite mer levande, lite mer verklig, lite mer uppskattande.
Jag ska skriva om Spanien men inte nu. Ute är det fortfarande höst och milt och det är svårt att föreställa sig att det är mitten av november. Det är sorgligt när man tänker på klimatomställningarna. Även om jag faktiskt inte gillar snö så värst mycket, jag tycker mest det blir krångligt och kallt och svårt, så hoppas jag att den kommer snart. Jag gillar ju förvisso att åka längdskidor och skridsskor och pulka. Och det blir fint ute, ljust och vitt och fint. Men det där blöta, kalla är inte min grej fast jag är uppvuxen i Norrland.
Jag jobbar mycket och dagarna försvinner lika fort som de kommer. Jag drömmer om att skriva och att fotografera och att ställa ut någon gång. Men jag hinner knappt skriva ett blogginlägg.
Vi bor här som vanligt, i skogen i gläntan, i vårt stökiga hem som jag har börjat uppskatta mer sedan vi återvände från Spanien. Låt det vara stök, låt det vara liv, låt barnen vara och leka och bygga kojor och leka affär och vad de vill, vad som helst utom att de ska fastna i den digitala värld som slukar allt och alla. Låt det ske så sent som möjligt.