Home
Nu har vi varit hemma i snart tre veckor och vi överlevde både dit och hemresan, fast jag trodde att jag skulle dö flera gånger. När väl planet landar och man hör asfalten slå mot hjulen känner jag mig så tacksam över livet och att jag får stanna på jorden ett tag till, med min familj och mina barn. Jag antar att det är fördelen med att vara flygrädd, att kunna fira livet sedan, att känna sig bara lite mer levande, lite mer verklig, lite mer uppskattande.
Jag ska skriva om Spanien men inte nu. Ute är det fortfarande höst och milt och det är svårt att föreställa sig att det är mitten av november. Det är sorgligt när man tänker på klimatomställningarna. Även om jag faktiskt inte gillar snö så värst mycket, jag tycker mest det blir krångligt och kallt och svårt, så hoppas jag att den kommer snart. Jag gillar ju förvisso att åka längdskidor och skridsskor och pulka. Och det blir fint ute, ljust och vitt och fint. Men det där blöta, kalla är inte min grej fast jag är uppvuxen i Norrland.
Jag jobbar mycket och dagarna försvinner lika fort som de kommer. Jag drömmer om att skriva och att fotografera och att ställa ut någon gång. Men jag hinner knappt skriva ett blogginlägg.
Vi bor här som vanligt, i skogen i gläntan, i vårt stökiga hem som jag har börjat uppskatta mer sedan vi återvände från Spanien. Låt det vara stök, låt det vara liv, låt barnen vara och leka och bygga kojor och leka affär och vad de vill, vad som helst utom att de ska fastna i den digitala värld som slukar allt och alla. Låt det ske så sent som möjligt.
the day before
Imorgon åker vi till arlanda och sedan vidare till Spanien dagen efter. Jag hinner egentligen verkligen inte skriva, jag tror att jag gör det för att jag blir paralyserad av allt jag egentligen behöver göra. Som vanligt tror jag att planet ska störta och att hela familjen kommer att dö. Jag får ofta katastroftankar men mest av att flyga. Så, nu har jag skrivit det och om jag skriver och tänker det känns det som att risken är mindre att det ska ske. Innan jag fick barn betydde inte döden någonting, jag tänkte att om jag dör så dör jag, då har jag levt klart mitt liv. Men nu är det annorlunda, såklart får aldrig någonsin något hända dem, men jag tänker också på om de skulle förlora mig, sin mamma. Därför är jag mer rädd om mig själv nu.
E är sjuk, jag orkar inte ens skriva om det. Vad är oddsen att bli sjuk dagen före man ska resa.
Om något händer mig, hoppas jag att mina bilder ska få synas iallafall, leva vidare. Gör vad ni vill, men låt dem synas, låt dem få finnas. Såklart inte vad ni vill, var respektfulla.
Jag orkar inte, hinner inte skriva. Jag lämnar datorn hemma för jag måste koppla bort det digitala.
Är så glad att fler börjar inse relevansen av att koppla bort, koppla ned, försvinna från sociala medier. Ingenting gör mig gladare än när förändring känns möjlig.
Idag gjorde jag som jag brukar göra, jag tänker att jag inte ska säga eller göra en sak, och så gör jag exakt det. Det resulterade i att min psykolog inte tyckte att vi skulle ses mer. Det kändes snopet att bli övergiven av personen som “skulle hjälpa mig” men jag inser och insåg att jag inte tror att någon kan, så det är ingen mening, det fungerade inte och jag får skylla mig själv, men jag kan vara min egen psykolog och jag sa till mig själv att det finns ingenting mer än det här, du kan leta men du kommer inte att finna någonting mer än det här (och kanske är det okej).
a day in june
En annan sak med en blogg, är att det inte känns som att allt behöver vara perfekt. Jag har känt så på senaste, med Instagram. Som att allt jag postar behöver vara mina absolut bästa bilder. Varför vet jag inte. Kanske för att man tävlar mot hela världen.. Tävlar om vad? Folks uppmärksamhet. Det finns alltid någon som är bättre. Någon som tar mer intressanta bilder, skriver mer intressanta saker. Det blir faktiskt.. Tråkigt när allt ska vara så perfekt. Och svårt.
Sen är det den saken att jag inte känner mig bekväm med att posta bilder på barnen där. Det känns liksom.. Exponerande. Jag vet inte. Det känns inte bra. En blogg blir mer skyddad, endast de som verkligen intresserar sig hittar hit (vill jag tro).
Jag känner att något händer i mig nu. Det blir som.. En ny era. Jag har alltid varit emot social media. Jag har sett hur mycket tid det själ. Jag skaffade ett konto på Instagram enkom, för att kunna dela min konst. Nej, det är inte sant. Precis i början, när Facebook och Instagram var ofarligt och utan algoritmer och företag som tävlar om att stjäla ens uppmärksamhet, då, då använde vi det. Vi skrev uppdateringar om våra liv. Kommunicerade även. Skrev på varandras “väggar”.. Men ni vet, det var tiden före smartphones. När man inte alltid hade Facebook i fickan.
Men ändå, jag finns, vi finns, jag skapar.. Och vad gör det för nytta att ta tusen bilder som ligger och sover på en hårddisk? Det känns ändå viktigt, av någon sjuk anledning, att få ut dem. Att visa dem. Att visa oss. Att vi finns. Att vi lever här.
Månen lyser in genom rutan och påminner om att timmen är sen. En annan dag, en dag, när som helst, skriver jag igen.
Realization
De sover nu, stilla i sina rum. Jag har börjat förstå något. Eller vet ni, det var länge sedan jag förstod, jag tror egentligen alltid att jag har vetat. Det är något med mig, jag längtar tillbaka, konstant längtar jag tillbaka, jag är som honom, jag vet det. Vi som aldrig riktigt kan uppskatta nuet lika mycket som det som varit. Fast jag gör det också, det gör jag verkligen, jag njuter av de små stunderna. För att jag måste, det är allt jag har. Men dået, det som varit, kommer alltid alltid att faschinera mig. Trånas efter. Ni vet, även om det aldrig var riktigt så bra, eller rent utav förjävligt, för man mådde piss och hade ångest hela tiden, så var man ändå ung och liksom ostoppbar på något vis. Man ville så mycket. Gjorde så mycket. Flykten har alltid funnits där, den bor alltid i mig, men då, var den verklighet. För jag flydde konstant, konstant var jag på väg. Om något inte var tillräckligt.. Tillräckligt djupt, tillräckligt verkligt. Då gick jag vidare. Det kan jag inte längre. Jag är fast, på ett sätt är jag det, och jag vet ju, att jag själv har försatt mig i den situationen. Det är liksom medvetet, men ändå, så svårt att greppa. Det är svårt att förklara.
Jag har tappat spåret. Har jag det? Nej, nu finner jag det igen. Jag menar… Jag vill inte vara där, på social media. Jag kan inte. Min själ, mitt psyke.. Det är för svagt. Det är så exponerande, och allt snurrar så fort så fort, och det stannar aldrig. Jag vill inte ha det så. Jag kan inte. Det ger mig ångest, och jag har redan så mycket prestationsångest. Men ändå vill jag dela med mig, av bilder, av tankar. Jag hatar inte internet. Internet har hjälpt mig massor, massor. Jag ska skriva mer om det någon dag. Därför tänker jag, att en blogg? Varför inte? Jag kan skriva om det som är nu, det som var då, det som ska bli. Jag vet inte.. Skriva om någonting. Jag vill egentligen bara skriva. Läsa. Fotografera.
Vi får se.
Time pass
Utanför är världen stilla. Inte den riktiga, men vår värld, som vi byggt. Jag ser gula skimrande löv och om natten härdar frosten som skoningslöst drar med sig allt som nu ska somna in. Väckarklockan ringer klockan 06:00. Då smyger han upp, äter frukost. Vi ligger kvar ett tag till, jag och Alice, eller jag ensam, med magen. Julian sover i eget rum nu. Ibland hela natten. På fönstren finns kondens, vattendroppar, små små och orörliga. Jag ser ofta på fönstren, för jag går sällan ut. Jag tittar på älven från fönstret på ovanvåningen, eller på den lövtäckta gräsmattan på framsidan av vår gård. Jag tänker att jag borde gå ut dit, men jag orkar inte. Ibland lyssnar jag på musik, låtar från förr, för tiden har stannat och det som finns med mig nu, kommer alltid att göra det. Inget nytt får plats. Förutom bebin, och kanske en kattunge eller valp i sinom tid.
Där ute är världen stilla. Men långt där borta lever den, dem, vi med, någon gång i framtiden.
När jag tänker på staden blir jag ledsen, jag vet inte varför. Tomheten, människorna som flyr, deras värld snurrar så fort. Jag brukade bli glad av att tänka på staden, men nu känner jag bara tomhet. Det är sorgligt.
Allt som finns är det vi har, och det vi har är nu. Vi ska leva här tillsammans, och en dag kanske allt är borta. Jag orkar inte tänka på människor eller relationer eller framtiden, det tjänar ingenting till.
Allt vi har är nu.
