En annan sak med en blogg, är att det inte känns som att allt behöver vara perfekt. Jag har känt så på senaste, med Instagram. Som att allt jag postar behöver vara mina absolut bästa bilder. Varför vet jag inte. Kanske för att man tävlar mot hela världen.. Tävlar om vad? Folks uppmärksamhet. Det finns alltid någon som är bättre. Någon som tar mer intressanta bilder, skriver mer intressanta saker. Det blir faktiskt.. Tråkigt när allt ska vara så perfekt. Och svårt.
Sen är det den saken att jag inte känner mig bekväm med att posta bilder på barnen där. Det känns liksom.. Exponerande. Jag vet inte. Det känns inte bra. En blogg blir mer skyddad, endast de som verkligen intresserar sig hittar hit (vill jag tro).
Jag känner att något händer i mig nu. Det blir som.. En ny era. Jag har alltid varit emot social media. Jag har sett hur mycket tid det själ. Jag skaffade ett konto på Instagram enkom, för att kunna dela min konst. Nej, det är inte sant. Precis i början, när Facebook och Instagram var ofarligt och utan algoritmer och företag som tävlar om att stjäla ens uppmärksamhet, då, då använde vi det. Vi skrev uppdateringar om våra liv. Kommunicerade även. Skrev på varandras “väggar”.. Men ni vet, det var tiden före smartphones. När man inte alltid hade Facebook i fickan.
Men ändå, jag finns, vi finns, jag skapar.. Och vad gör det för nytta att ta tusen bilder som ligger och sover på en hårddisk? Det känns ändå viktigt, av någon sjuk anledning, att få ut dem. Att visa dem. Att visa oss. Att vi finns. Att vi lever här.
Månen lyser in genom rutan och påminner om att timmen är sen. En annan dag, en dag, när som helst, skriver jag igen.
